Sociala medier- eller- osociala medier?

Stockholms tunnelbana, morgonrusning

Det är tidig morgon i Stockholm. Fortfarande är gatorna tomma, men under staden vimlar det av liv. Staden håller på att vakna. Människor som ska ta sig från en punkt till en annan. Själv är jag på väg hem. Hem till min man och våra två pojkar, efter ett par dagar i huvudstaden. Jag har deltagit i konferensen Way Up North- två dagar tillsammans med några av de bästa bröllopsfotografer från hela världen. Tillsammans har vi skrattat, gråtit, dansat, druckit bubbel, umgåtts. Jag har bott hos en av mina goda vänner- Katarina, som driver den framgångsrika resebloggen Äntligen Vilse. Jag har träffat och hängt med fotografer från alla världens hörn, det är i princip omöjligt att försöka sig på att inte mingla, småprata, och vara social i ett sammanhang som detta. Och det passar mig alldeles utmärkt. Möten med nya människor är bland det allra bästa jag vet. Trots att jag verkligen gillar att krypa ner i min soffa och kolla fem avsnitt på raken av nån favoritserie…

Men åter till morgonrusningen.

För mig som bor på en liten ( svagt överdrivet, minimal passar bättre) ort, är halva nöjet med att komma utanför 50-skyltarna att spana på folk. Vad gör de? Hur klär de sig? Fantisera över vart de är på väg. Att möta ett par vänliga ögon, prata bort fem minuter med en främling. Idag ser vårt samhälle helt annorlunda ut. Under våra föreläsningsdagar var det speciellt en mening som bet sig fast hos mig. Eller bet och bet- den var mer som en rejäl käftsmäll om jag ska vara helt ärlig.

” Om någon frågar dig vad du gjorde mellan 2008 och 2017- så kommer de flesta av oss att tvingas erkänna, vi var på Facebook. Instagram. Twitter. ”

Sociala medier. Eller osociala?

Och samtidigt som jag stod där på perrongen i väntan på mitt tåg, tänkte jag- det stämmer ju inte, väl, inte på riktigt. Så lyfter jag blicken, ser mig omkring.

Där står vi på rad. Människa efter människa. Totalt uppslukade av en liten skärm. Ovetande om vad som sker runt omkring oss. Lurar i öronen. Blicken maniskt fäst vid telefonen. För att få veta vad alla andra gör. Just nu. Och det är så viktigt för oss att vi inte ser och hör vad som egentligen händer. Här och nu. Som ett slag i magen får det mig att inse faktum. Jag är en av dem. Jag är garanterat inte värst. Jag älskar människor. Fika. Diskussioner. Men ändå. Facebook kollas flertalet ggr om dagen. Instagram likaså. Ofta på bekostnad av mitt liv här hemma. Barnen tittar på sina apparater. Jag och maken på vardera en. Samma rum. Fyra världar.

Vad är det som gör att vi så totalt slukas upp av vad andra gör? Nyfikenhet? Avund? Bekräftelse? Uttråkning? Förmodligen en blandning av alla.

Vi är så vana att vi inte ens reflekterar längre över vad det är vi missar. Vi sitter och läser på en telefon och ser bilder på vackra höstlöv, istället för att faktiskt gå ut och njuta av dem på riktigt. Vi ser vad våra vänner gör- men vi ringer inte och bjuder på kaffe. Vi sitter på restauranger, åker på semestrar- men upplever inte. Smakar inte. Lever inte så som vi är menade att leva.

Missförstå inte mig, sociala medier kan vara ett fantastiskt verktyg. Att hålla kontakt med gamla vänner. Skriva meddelanden till varandra. Hitta forum för likasinnade. Men någonstans på vägen har det börjat att ta över vår fritid. När läste du en bok senast? En fysisk bok? När satt du ensam på ett cafè i väntan på ditt sällskap och bara njöt av din kopp kaffe, och bara var ensam med dina tankar? När gick du på toaletten utan din telefon senast?

För mig blev det en ögon-öppnare. Och det kommer bli förändring. Nu. Om inte för min skull- så för min familj. Mina barn. Mitt hem.

För när man stoppar ner telefonen, tittar upp- så får man verkligen se saker man inte sett förut.

/Annelie