Det som gör mig till den jag är.

Vad gör mig till den jag är?

Vad är det som gör att de bilder ni ser blir till? Vad inspirerar, utmanar och uppmuntrar mig att göra bättre, dag efter dag?

Idag matas vi överallt med vackra bilder. På brudpar. Resor. Familjer. På reklampelare. I tidningar. Tv. Sociala medier. Det har nästan blivit så att vi bara skrollar förbi, utan att egentligen se det som är precis framför våra ögon. Vi ser , men samtidigt så tar vi inte in det som visas.

Men ägnar vi någon tanke på hur bilderna blir som de blir?

Om vi bortser från de tekniska färdigheterna, hur fotografer kan mäta ljuset, miljöerna, vinklar. Vad är det som gör att det jag ser skiljer sig från vad du ser?

För mig handlar allt om familjen.

Min man, som jag i snart 25 år levt, andats, och gnatats med varje dag. Som är min trygga punkt. Stabil. Lojal. Jordad. Min motsats. Och min själsfrände. För mig är det grundbulten i den jag är. Att jag är trygg och vi vet precis var vi har varandra. Som håller mig tillbaks när jag vill kasta mig ut, och ger mig en knuff när jag tvekar.

Våra barn. Som ser till att jag övar på mitt tålamod, varje dag. Som får mig att skratta, gråta. Bli arg. Lycklig. Och allt däremellan. Som låter mig se världen genom deras ögon. Som tvingar mig att vara den bästa versionen av mig själv, dag efter dag. Det är för deras skull jag kämpar. För att de ska få växa upp i en bra och trygg värld. För att jag ska kunna ge dem en bra barndom, och kunna bli självständiga, modiga och ifrågasättande vuxna.

Att se världen

Att resa. Tillsammans med familjen. Men även ensam. Med vänner. Med nya bekantskaper med gemensamma intressen. Att upptäcka, utforska, möta nya kulturer och människor från olika delar av vår värld. Att få lära mig nya saker. Smaka, känna, njuta.  Att resa långt bort. Eller nära. Att se en fjärran strand, eller tälta i grannbyn. I storstad. Eller på en enslig ö. Att spontant ge sig iväg på nya äventyr.För mig är detta en outsinlig inspirationskälla, som gör mig till en bättre fotograf och människa. Till en bättre mamma. Fru.

Motgångar

Det är en del av allas våra liv. Inget går som på räls. Någonsin. Den stora skillnaden mellan att leva ett bra liv eller ej, är hur vi bemöter hindren i vår väg. Mitt liv är inte perfekt. Säkert inte ditt heller. Men jag kämpar. Varje dag. Jag vägrar låta mig slås ned av sjukdom, värk, operationer. Jag har en stark urkraft som får mig att hela tiden landa på fötterna. Och oavsett vad jag möts av, kommer jag aldrig ge upp. Om det är att komma tillbaks efter en tumöroperation, kämpa för barnen i skolan, för en trasig rygg, för min familj. Jag ger aldrig upp. Det motiverar mig till att se de små sakerna i livet som stora. Att ta tillvara på nu. Inte sen. Utan det som händer här och nu. På detaljer, på känsloyttringar hos ett brudpar, hos kemin mellan en mormor och hennes barnbarn när jag fotograferar. Att dricka ett glas vin en onsdag. Att jobba mindre, uppleva mer. Upplevelser för mig framåt, inte pengar.

Naturen

Här får jag vara jag. Rakt upp och ner. Att vandra i skogen en vårdag. Att sitta på en varm strand i solnedgång. Att stå på en Isländsk glaciär. Se världens största vattenfall. Ligga i skuggan under ett träd med en bra bok. Det är nog bland det allra bästa jag vet. Återhämtning. Eftertanke. Lugn. Många av mina fotograferingar på senare år har dessa element i sig. Det oförstörda.  Vem vet var jag är om ett år. Fem. Tio? Det enda jag vet , just nu, efter tio år som fotograf, är att jag aldrig stannar upp och blir för bekväm, utan jag strävar framåt, och kan våga säga nej till det som inte känns rätt. Jag är säkert inte fotografen för alla. Men för de som vågar ge mig chansen, och som kan lita på min kreativitet, min trygghet. För dem är det det enda alternativet. Och de har för alltid en plats i mitt hjärta.

Annelie

no comments
Kommentar

Obligatoriska fält markerade *

MENU