»

Arkiv kategorier: Fotografen filosoferar

Stockholms tunnelbana, morgonrusning

Det är tidig morgon i Stockholm. Fortfarande är gatorna tomma, men under staden vimlar det av liv. Staden håller på att vakna. Människor som ska ta sig från en punkt till en annan. Själv är jag på väg hem. Hem till min man och våra två pojkar, efter ett par dagar i huvudstaden. Jag har deltagit i konferensen Way Up North- två dagar tillsammans med några av de bästa bröllopsfotografer från hela världen. Tillsammans har vi skrattat, gråtit, dansat, druckit bubbel, umgåtts. Jag har bott hos en av mina goda vänner- Katarina, som driver den framgångsrika resebloggen Äntligen Vilse. Jag har träffat och hängt med fotografer från alla världens hörn, det är i princip omöjligt att försöka sig på att inte mingla, småprata, och vara social i ett sammanhang som detta. Och det passar mig alldeles utmärkt. Möten med nya människor är bland det allra bästa jag vet. Trots att jag verkligen gillar att krypa ner i min soffa och kolla fem avsnitt på raken av nån favoritserie…

Men åter till morgonrusningen.

För mig som bor på en liten ( svagt överdrivet, minimal passar bättre) ort, är halva nöjet med att komma utanför 50-skyltarna att spana på folk. Vad gör de? Hur klär de sig? Fantisera över vart de är på väg. Att möta ett par vänliga ögon, prata bort fem minuter med en främling. Idag ser vårt samhälle helt annorlunda ut. Under våra föreläsningsdagar var det speciellt en mening som bet sig fast hos mig. Eller bet och bet- den var mer som en rejäl käftsmäll om jag ska vara helt ärlig.

” Om någon frågar dig vad du gjorde mellan 2008 och 2017- så kommer de flesta av oss att tvingas erkänna, vi var på Facebook. Instagram. Twitter. ”

Sociala medier. Eller osociala?

Och samtidigt som jag stod där på perrongen i väntan på mitt tåg, tänkte jag- det stämmer ju inte, väl, inte på riktigt. Så lyfter jag blicken, ser mig omkring.

Där står vi på rad. Människa efter människa. Totalt uppslukade av en liten skärm. Ovetande om vad som sker runt omkring oss. Lurar i öronen. Blicken maniskt fäst vid telefonen. För att få veta vad alla andra gör. Just nu. Och det är så viktigt för oss att vi inte ser och hör vad som egentligen händer. Här och nu. Som ett slag i magen får det mig att inse faktum. Jag är en av dem. Jag är garanterat inte värst. Jag älskar människor. Fika. Diskussioner. Men ändå. Facebook kollas flertalet ggr om dagen. Instagram likaså. Ofta på bekostnad av mitt liv här hemma. Barnen tittar på sina apparater. Jag och maken på vardera en. Samma rum. Fyra världar.

Vad är det som gör att vi så totalt slukas upp av vad andra gör? Nyfikenhet? Avund? Bekräftelse? Uttråkning? Förmodligen en blandning av alla.

Vi är så vana att vi inte ens reflekterar längre över vad det är vi missar. Vi sitter och läser på en telefon och ser bilder på vackra höstlöv, istället för att faktiskt gå ut och njuta av dem på riktigt. Vi ser vad våra vänner gör- men vi ringer inte och bjuder på kaffe. Vi sitter på restauranger, åker på semestrar- men upplever inte. Smakar inte. Lever inte så som vi är menade att leva.

Missförstå inte mig, sociala medier kan vara ett fantastiskt verktyg. Att hålla kontakt med gamla vänner. Skriva meddelanden till varandra. Hitta forum för likasinnade. Men någonstans på vägen har det börjat att ta över vår fritid. När läste du en bok senast? En fysisk bok? När satt du ensam på ett cafè i väntan på ditt sällskap och bara njöt av din kopp kaffe, och bara var ensam med dina tankar? När gick du på toaletten utan din telefon senast?

För mig blev det en ögon-öppnare. Och det kommer bli förändring. Nu. Om inte för min skull- så för min familj. Mina barn. Mitt hem.

För när man stoppar ner telefonen, tittar upp- så får man verkligen se saker man inte sett förut.

/Annelie

  • 16 oktober, 2017 - 08:39

    Elin Ström - Så sant. Jag känner mig träffad precis som många andra. Allt är så lättillgängligt och det blir ett omedvetet beroende att titta på telefonen. Jag ska skärpa mig, tack!

  • 16 oktober, 2017 - 14:19

    Tove Lundquist - Klockrent inlägg Annelie! Bland det bästa med att resa tycker jag är alla fantastiska människor en träffar på tågstationer, älskar att stå och småprata med folk!

Det finns garanterat lika många sätt att leverera bilder till kunder på, som det finns fotografer runt om i världen. Det finns inga rätt och inga fel- Eller, ja det skulle väl kanske vara att inte leverera alls det som utlovats förstås. Men om man bortser från det då. I dag är bilder ett överflöd hos oss människor. Vi fotograferar på en dag 2017, i hela världen, lika mycket som man sammanlagt gjorde på ett helt år 1917. Bilder har blivit en förbrukningsvara, det fotograferas selfies i badrummet, på maten vi äter, på allt. Och inte bara en bild. Vi tar hundratals. Varje dag. Vi använder sociala medier som ett slags bilddagbok, där alla i vår bekantskapskrets kan ta del av vårt liv i bildform. Just där och då det händer.

Trots att det fotograferas mer än någonsin, finns det färre och färre fotografier. Riktiga fotografier. En bild du kan hålla i handen. Rama in. Sätta på skrivbordet i en fin ram. Ge bort som present. Någonstans på vägen har det försvunnit, när den digitala bilden gjorde sitt intåg. Tro mig, jag är ingen bakåtsträvare, tvärtom. Det jag däremot uppskattar är ett riktigt fotografi jag kan känna och hålla i. Därför samarbetar jag också med några av Sveriges främsta leverantörer inom print och bild, för att kunna leverera endast det bästa till mina kunder. Ett hantverk som ska vara i generationer. Inte hamna i en bortglömd hårddisk i en byrålåda.

Så, självklart levereras mina uppdrag digitalt. men även här vill jag lämna mer ifrån mig än en nedladdningslänk, så ett personligt USB, ett par stycken förstoringar att glädjas åt, ett paket inslaget av kärlek till bilden , med saker som representerar den jag är. Som här, träflis och usb och box i trä, som en hyllning till den del av mig som gillar naturligt, enkelt och nära. Ett omslag i naturpapper, jutesnöre och som pricken över i, ett blad från en gammal Flora, med Prästkragen som symbol för Skåne, mitt hem, mitt ursprung, min framtid. Så var och en som får sitt paket, får en del av mig. Precis som jag fått en del av dem genom att få komma nära undervår fotografering. Och där nånstans är grundbulten i mitt företagande- mötet mellan människor. Skapa band. Relationer. Minnen.