»

Första gången jag träffade Catharina var hon runt en sex, sju år. Själv var jag kanske nio, tio år, och var bästa kompis med hennes storasyster Elisabeth. Hemma på vinden på föräldragården, lekte vi och klädde ut oss i alla gamla klänningar som sparats. Mest fick Catharina vara hund eller nåt annat spännande, för precis som mina småsyskon, så fick de vara med och leka på nåder..

Nu, ett antal år senare, 15 max, om man ser till min ålder, fick jag den äran att vara fotograf på Catharina & Magnus bröllop, och det kändes alldeles speciellt ärofyllt.  Det var stora regntunga moln som mötte oss denna augustidag, men vi klarade oss sånär som på några minuter innan det var dags att gå in i kyrkan. Catharina &Magnus hade valt att ha sitt bröllop i Östra Karaby Kyrka, som ligger med en fantastisk utsikt uppe på en kulle, strax utanför Marieholm. I närheten ligger även Trolleholms Slott, och innan vigseln, tog vi en avstickare ditom för att ta lite porträttbilder innan himlen kunde öppna sig. Att få vara en del av en stor dag som ett bröllop är alltid känslosamt. Än mer om det är ett litet sällskap, som i detta fallet, då endast brudparet, föräldrar och syskon var närvarande. Och dottern Wilma förstås, som tog sig an rollen som min fotoassistens med bravur. Såg till att mamma & pappa inte såg konstiga ut, fixade blommor och var en riktig pärla. Det jag inte visste då, var att det minsann fanns en gäst till med på bröllopet. Och förra veckan bestämde han sig för att titta fram, och Wilma kan nu även titulera sig storasyster.

Ett stort tack. Och all lycka till er och er fina familj!

 

/Annelie

aneliejohnsson

 

Share:|Facebook|Twitter|Pinterest|Google+

Cataloniaretreat

För lite mer än ett år sedan, såg jag en annons på Facebook. Catalonia Creative Retreat, stod det. Spännande vid en första anblick tyckte jag. Jag som är så långt ifrån all andlighet och alternativa metoder som det möjligen går. Nåväl, som vanligt är jag inte så långt från tanke till handling, så plötsligt hade jag bokat in mig på detta event, som skulle äga rum i en liten bergsby ca 1 h bilfärd från Barcelona, Spanien.

Med mig på resan fick jag min gode vän Sonia, som inte heller är världsberömd för att nyttja alternativa metoder. Men, varför inte, resonerade vi.

Det som mötte oss, var ett fantastiskt värdpar- Martha o Clement bjöd in oss och fick alla deltagare att känna oss som en del av deras härliga familj.  Programmet, och kursen, som var utformad och arrangerad av Karin, innehöll både dagliga meditationer, yoga i soluppgång, tai chi, samtal. Och fast att jag verkligen gav det en chans, måste jag erkänna att det inte var något jag fortsatt med när vi kom hem. Kanske är jag inte mottaglig för att se inom mig. Kanske det bara är så att jag inte behöver det, utan är i balans med mig själv. Jag fick åtminstone möjlighet att lära känna mina goda, och mindre goda sidor, som mitt bristande tålamod tex…

Men även att jag är bra som det är. Jag behöver inte söka. Efter något. Eller någon. För att bli någon annan. Jag är bra precis som jag är. Och nöjd över vad jag åstadkommit. Och vad jag kommer åstadkomma. Det är bara jag som kan påverka mitt liv.

Clement tog oss med på lite utflykter runt i trakten, bl a till närmsta närliggande stad Gironella, som är en liten stad, och det känns som att du kliver minst hundra år tillbaks i tiden bara du kliver ur bilen. Att strosa på kullerstensgator o torg, titta på vackra byggnader, höra berättelser från förr, det var det som bet sig fast mest hos mig. Vi gjorde skogsturer i bergen, solade på varma klippor, hoppade ner i iskallt vatten och badade i floden. Njöt. Av solen, men ochså av att få vara ensam och bara vara.

Catalonien, med Pyrenèerna som en magnifik bakgrund, är en oerhört vacker plats, och jag hoppas att jag får tillfälle att ta med mig familjen och se mig om ännu lite mer nästa gång. Även om jag inte var helt i fas med vad en resa som denna skulle innebära, är jag glad att jag gjorde det. Kastade mig ut i det helt okända. Hade ett öppet sinne för vad som bjöds, och kunde ta till mig av det jag behöver. Att se sig om. Möta nya människor som jag säkert aldrig annars skulle mött. Det gör varje resa unik.

 

Såhär skrev vår kursledare till mig efteråt:

När du läser spelas en film upp. När du vet vad du vill så ser du inga hinder. Kanske något. Men du vet hur du ska lyfta bort det. Du är rättvis. Hjärtvis. På nätterna sover du. På dagarna är du vaken. Du tvekar inte om sånt. Du tvekar inte om något som du vet är sant. Därför finns det en trygghet som man vill krypa in i och hålla i handen. Kanske kommer då en hemlighet. Och är den inte vacker så får det en att tänka om. Tänka om och tänka rätt. Du är sann på ett viktigt och riktigt sätt. Och vågar.

 

/Annelie

 

 

Share:|Facebook|Twitter|Pinterest|Google+

Så kom det sig då, att vi plötsligt fick en veckas ledighet tillsammans hela familjen. Vi började prata lite löst om att vi skulle ta en tur, men vi visste egentligen inte vart. Min goda vän Sonia som jag rest till bl a Barcelona/ Katalonien med förra året, och som varit hos oss ett par ggr bor i Bergslagen, och efter lite snabba meddelanden på Messenger, var det plötsligt bestämt- Vi skulle ta en roadtrip till Silvergruvan- Hällefors- Grythyttan.

Bilresan till Bergslagen är ungefär 65 mil enkel resa, och med flera diskbråck, är stillasittande inte det man mest uppskattar, men- envis som man är, packade vi in vinterkläderna i bilen och gav oss iväg. På vägen mot Silvergruvan tog vi den västra sidan runt Vättern,  och passade på att göra ett snabbt stopp i Hjo, som jag hört ska vara en fantastiskt vacker plats. Maken, som är en cykeltok, berättade stolt att han minsann varit här flera ggr, då man tydligen stannar just i Hjo för matpaus, när man cyklar Vättern Runt. Den matpausen lär jag aldrig uppleva, då cykling är bland det absolut tråkigaste jag vet, men ett stopp blev det i hamnen, och i iskall bitande kyla, knatade jag ut på bryggan för att knäppa av några bilder. Och jag förstår att man vill besöka Hjo, fantastiskt ljus, vackra trähus, så hit kommer jag förhoppningsvis fler gånger.

Efter flera timmars bilfärd, anlände vi till sist i Silvergruvan, där Sonia med familj, välkomnade oss med god mat och en varm skön brasa där vi sjönk ner och drack bubbel och pratade i timmar. Fast att vi inte träffats på nästan ett år känns det som det var förra veckan. Sonia är en fotografkollega till mig, och jag tycker verkligen ni ska ta en kik på hennes arbete, hon är fantastiskt duktig, och fångar ljus och känsla som slår de flesta på fingrarna. Titta in på sidan här. Morgonen därpå tog vi en liten tur till Grythyttan- ni vet den lilla byn där Ernst brukar husera och renovera hus om somrarna. Gästgivargården som är vida känd, och som tidigare ägts av Carl-Jan, men numera drivs av familjen Spendrups är ett landmärke för bygden, och vi fick en snabb guidad tur när vi kikade förbi. För oss skåningar är dessa hus en ganska ovanlig syn, så att strosa runt och se alla vackra gamla trähus, får en att känna sig som i en Astrid Lindgren film.

Silvergruvan då. Ett litet samhälle som ligger ganska mitt emellan Värmland, Dalarna och Västmanland. Mitt i Bergslagen. Silvergruvan är inte helt otippat känt för just sin silverindustri, och var när det begav sig andra största Silvergruvan i Sverige, direkt efter Sala Silvergruva. I dag bryts inget silver just här, men det är fortfarande en kommun med industri, och Spendrups har sitt säte här med bl a Loka i spetsen. För oss som kommer söder ifrån, förundras man över att det kan finnas så mycket skog. Var du än vänder dig, är det träd. Höga träd, låga träd. Barrträd, lövträd. Och jisses vad det är vackert. Det blev ett par små korta promenader, då ryggen inte vill så långa turer, men jag tror att jag hade kunnat sätta mig ner precis var som helst och bara njuta. Det är nåt visst med skog. Axlarna sjunker ner, du drar långa djupa friska andetag. Du lyssnar. Och ser. Ser allt det vackra. Enkla. Det som alltid funnits. 

Efter ett par dagar med en massa god mat, vin Prosecco och soffhäng, började det klia lite i kroppen efter lite uteaktiviteter, så vi bestämde oss för att ta oss en tur till Säfsen, som ligger ca 40 min bilväg från Silvergruvan. Säfsen är en skidanläggning, som under högsäsong stoltserar med 18 skidbackar, After Ski och en massa kul aktiviteter för hela familjen. I år har det dessvärre varit lite dåligt med snö, men vi åkte dit för att barnen skulle kunna åka lite pulka och plumsa i snön en stund. Varm Choklad och te i restaurangen satt fint efter några timmars lek, innan det var dags att bege sig tillbaks innan mörkret föll.

Hur sammanfattar vi då vår lilla Roadtrip!?

Skog. Goda Vänner. Fantastisk natur. God Mat. Skratt. Välbehövlig paus.

Jag hoppas vi får tillfälle att utforska Bergslagen fler gånger, och även under sommartid, då området är som gjort för uteaktiviteter som bad, kanotpaddling , långa skogspromenader.

Nu är batterierna laddade, och jag har fått en liten försmak på snön, i mars åker jag ju till Alperna, Schweiz.

/A

Share:|Facebook|Twitter|Pinterest|Google+
  • 3 januari, 2017 - 14:25

    Sonia Jansson - Photography - Så fint! Kul att ni kom och hälsade på!

  • 3 januari, 2017 - 19:23

    Annelie - Tack för härliga dagar Sonia! Hoppas vi ses snart igen❤

dsc05960

Det finns så mycket på ”att göra” listan. Ni vet den man gör för sig själv, en del skriver ner sin, jag brukar mest göra mentala anteckningar om vad som bör prioriteras, och fixas. Efter ett år fullt av sjukdom, familjeprioriteringar och en mängd härliga fotograferingar, har hemsidan helt fått stå åt sidan. Det skulle uppdaterars med nya bilder- från bröllop, familjefotograferingar, företagsjobb. Men tiden räcker inte alltid till, så 2017 hoppas jag ska kunna bli ett friskare år, och att de saker som halkat ur listan får komma upp på förstasidan igen.

Just nu pysslas det. Med luciatåg, beställningar och julpynt. Precis som det brukar vid den här tiden på året. Jag går igenom bildmapparna från året och värmen i bröstet över att ha fått möta så många av er är obeskrivbar. Att med min kamera få resa runt, både i och utanför landet, föreviga det jag ser. I skrivande stund planeras det för nya äventyr- både en ny omgång av min Workshop Share, fotografkollot , som gick av stapeln i våras på Svalövskolonin i Magnarp. Det bokas in härliga bröllop inför sommaren, redan nu vet jag att jag kommer få besöka två av Skånes pärlor, både Österlen och Arild, det är så fantastiskt vackra platser.

Det planeras även en resa för att besöka en fotografkollega i Alperna. Att få fotografera i snö. Se snö. Kasta snö. Det är inget vi skåningar är bortskämda med direkt. På bilden ser ni mitt ”hemmaslott”, Trolleholm, där jag för ett par veckor sedan hade förmånen att få fotografera ett stort företagsevent. Sommartid brukar det även bli ett och annat bröllop just här.

 

Jag vill passa på att önska er trogna hjältar som kikar inom, en riktigt God Jul!!

Vi ses på andra sidan Julskinkan!

 

Puss.

Share:|Facebook|Twitter|Pinterest|Google+
  • 26 december, 2016 - 19:57

    Katarina - Så himla vackert slott! Som gjort för fotografering. Ser så fram emot resan till alperna med dig!

dsc05419

Höst. När träden skiftar i rött, gult, orange. Det är nåt alldeles speciellt tycker jag. Och de dagar man alltid längtar efter är när solen skiner, en kall höstdag, och man bara vill vara utomhus i timmar. Hösten är nog min absoluta favorittid att fotografera barn och familjer, vi kan hoppa och skutta runt bland löven, ljuset är oftast alldeles lagom, och de vackra platserna är oftast folktomma. I söndags var en sådan dag. Och då passade jag på att fotografera en härlig familj, en liten tjuvkik bjuder jag på så länge. Går du i vilja bli fotograferad tankar? Hör av dig- en bättre julklapp till sig själv, eller släkt och vänner finns knappt.

<3

Share:|Facebook|Twitter|Pinterest|Google+