»

Under årens lopp har vi mer än en gång, maken och jag, funderat över hur livet ur  flera aspekter skulle bli enklare om vi sålde vårt hus, flyttade närmre. Ni vet. Civilisationen. Enklare i den mening att pojkarna hade haft nära till sina kompisar. Till skolan. Förskolan. Fritidsaktiviteter.Och när mjölken var slut, eller om vi bara ville köpa en pizza en kväll, och kanske till och med ta varsin öl. Utan att behöva ta bilen. Ja, det har funderats. Vägts fördelar och nackdelar. Och varje gång vinner just det här. Att vara nära. Inte nära ICA. Inte nära fotbollsplanen.

Att vara nära det som växer.

Att se barnen leka fritt, ta en cykeltur själva till vår lilla skogsdunge. Bygga kojor. Komma hem när det är dags för mat. Att få ta del av årstiderna med hela kroppen. När det våras och dofterna är allt annat än ljuvliga. När sommaren kommer och allt står i full blom, och vi kan gå och provsmaka på allt runtomkring oss. På hösten när vi kan göra stora lövhögar att kasta oss i, packa matsäck och vara ute hela dagarna. Och på vintern när grannens hästhage blir bästa pulkabacken , och vi eldar i brasan, dricker varm choklad och tar oss en extra ledig dag när ingen plogat vägen.

Bilderna här under är från en stund precis en sådär härlig sommarkväll, när ingen av oss egentligen ville gå in, solen hade precis gått ner bortom fältet, vi var varma och trötta efter en dag i solen. Sonen kliver ut i grönskan. Bilder rakt upp och ner.  På här och nu. Nära det som växer.

 

 

Några röster om att bo på landet hittar du här:

https://kit.se/2016/01/22/31900/darfor-ratade-vi-storstaden-for-landet/

 

 

DSC05729DSC05705osk2DSC05741osk1DSC05803DSC05713DSC05816DSC05792DSC05808

Share:|Facebook|Twitter|Pinterest|Google+
  • 28 mars, 2017 - 08:45

    Tove Lundquist - Så fint beskrivet Annelie! Och vilka vackra bilder! <3

    PS. Jag saknar också dina inlägg!

  • 29 mars, 2017 - 09:28

    admin - Tack Tove! Ja, bloggandet har bara fallit i glömska, hoppas få mer energi till det framöver. Kram på dig!! /Annelie

DSC07777

 

Hej!

 

Här kommer en hälsning från Schweiz. Vi bor uppe i de schweiziska alperna, i en by som heter Adelboden, där jag är och hälsar på en god vän och kollega. Solen skiner, utsikten är fantastisk, och var du än vänder blicken, finns det ett berg vackrare än det förra. Detta kan vara paradiset på jorden utan att överdriva.

Soliga Hälsningar

Annelie

Share:|Facebook|Twitter|Pinterest|Google+

DSC06388

Det är nu lite mer än ett år sedan som jag begav mig på workshop till Island. Bröllopsbilder har jag ju visat tidigare, men jag har helt glömt att visa er lite av den alldeles fantastiska Natur som finns på Island.  Under vår fem dagar långa resa hyrde vi bilar som vi tog oss runt ön med. Det var grönska. Det var mil av lavafält. Vägar där du inte kunde se slutet på. Höga berg. Raviner. Vattenfall. En blå lagun. Islandshästar. Glaciärer med turkos is. Och vart vi än vände blicken fanns något helt nytt att upptäcka. Jag hoppas innerligt att jag får möjlighet att återvända till Island, att i min egen takt kunna utforska ön och ha tid att stanna upp och verkligen njuta av något av det mest spektakulära landskap jag någonsin upplevt.

DSC05679DSC05667DSC06080DSC05712-2DSC05699DSC06170DSC06119DSC06083-1DSC06573DSC06205DSC07030DSC07559DSC07033_1

island_annelie-2-15

Share:|Facebook|Twitter|Pinterest|Google+

Första gången jag träffade Catharina var hon runt en sex, sju år. Själv var jag kanske nio, tio år, och var bästa kompis med hennes storasyster Elisabeth. Hemma på vinden på föräldragården, lekte vi och klädde ut oss i alla gamla klänningar som sparats. Mest fick Catharina vara hund eller nåt annat spännande, för precis som mina småsyskon, så fick de vara med och leka på nåder..

Nu, ett antal år senare, 15 max, om man ser till min ålder, fick jag den äran att vara fotograf på Catharina & Magnus bröllop, och det kändes alldeles speciellt ärofyllt.  Det var stora regntunga moln som mötte oss denna augustidag, men vi klarade oss sånär som på några minuter innan det var dags att gå in i kyrkan. Catharina &Magnus hade valt att ha sitt bröllop i Östra Karaby Kyrka, som ligger med en fantastisk utsikt uppe på en kulle, strax utanför Marieholm. I närheten ligger även Trolleholms Slott, och innan vigseln, tog vi en avstickare ditom för att ta lite porträttbilder innan himlen kunde öppna sig. Att få vara en del av en stor dag som ett bröllop är alltid känslosamt. Än mer om det är ett litet sällskap, som i detta fallet, då endast brudparet, föräldrar och syskon var närvarande. Och dottern Wilma förstås, som tog sig an rollen som min fotoassistens med bravur. Såg till att mamma & pappa inte såg konstiga ut, fixade blommor och var en riktig pärla. Det jag inte visste då, var att det minsann fanns en gäst till med på bröllopet. Och förra veckan bestämde han sig för att titta fram, och Wilma kan nu även titulera sig storasyster.

Ett stort tack. Och all lycka till er och er fina familj!

 

/Annelie

aneliejohnsson

 

Share:|Facebook|Twitter|Pinterest|Google+

Cataloniaretreat

För lite mer än ett år sedan, såg jag en annons på Facebook. Catalonia Creative Retreat, stod det. Spännande vid en första anblick tyckte jag. Jag som är så långt ifrån all andlighet och alternativa metoder som det möjligen går. Nåväl, som vanligt är jag inte så långt från tanke till handling, så plötsligt hade jag bokat in mig på detta event, som skulle äga rum i en liten bergsby ca 1 h bilfärd från Barcelona, Spanien.

Med mig på resan fick jag min gode vän Sonia, som inte heller är världsberömd för att nyttja alternativa metoder. Men, varför inte, resonerade vi.

Det som mötte oss, var ett fantastiskt värdpar- Martha o Clement bjöd in oss och fick alla deltagare att känna oss som en del av deras härliga familj.  Programmet, och kursen, som var utformad och arrangerad av Karin, innehöll både dagliga meditationer, yoga i soluppgång, tai chi, samtal. Och fast att jag verkligen gav det en chans, måste jag erkänna att det inte var något jag fortsatt med när vi kom hem. Kanske är jag inte mottaglig för att se inom mig. Kanske det bara är så att jag inte behöver det, utan är i balans med mig själv. Jag fick åtminstone möjlighet att lära känna mina goda, och mindre goda sidor, som mitt bristande tålamod tex…

Men även att jag är bra som det är. Jag behöver inte söka. Efter något. Eller någon. För att bli någon annan. Jag är bra precis som jag är. Och nöjd över vad jag åstadkommit. Och vad jag kommer åstadkomma. Det är bara jag som kan påverka mitt liv.

Clement tog oss med på lite utflykter runt i trakten, bl a till närmsta närliggande stad Gironella, som är en liten stad, och det känns som att du kliver minst hundra år tillbaks i tiden bara du kliver ur bilen. Att strosa på kullerstensgator o torg, titta på vackra byggnader, höra berättelser från förr, det var det som bet sig fast mest hos mig. Vi gjorde skogsturer i bergen, solade på varma klippor, hoppade ner i iskallt vatten och badade i floden. Njöt. Av solen, men ochså av att få vara ensam och bara vara.

Catalonien, med Pyrenèerna som en magnifik bakgrund, är en oerhört vacker plats, och jag hoppas att jag får tillfälle att ta med mig familjen och se mig om ännu lite mer nästa gång. Även om jag inte var helt i fas med vad en resa som denna skulle innebära, är jag glad att jag gjorde det. Kastade mig ut i det helt okända. Hade ett öppet sinne för vad som bjöds, och kunde ta till mig av det jag behöver. Att se sig om. Möta nya människor som jag säkert aldrig annars skulle mött. Det gör varje resa unik.

 

Såhär skrev vår kursledare till mig efteråt:

När du läser spelas en film upp. När du vet vad du vill så ser du inga hinder. Kanske något. Men du vet hur du ska lyfta bort det. Du är rättvis. Hjärtvis. På nätterna sover du. På dagarna är du vaken. Du tvekar inte om sånt. Du tvekar inte om något som du vet är sant. Därför finns det en trygghet som man vill krypa in i och hålla i handen. Kanske kommer då en hemlighet. Och är den inte vacker så får det en att tänka om. Tänka om och tänka rätt. Du är sann på ett viktigt och riktigt sätt. Och vågar.

 

/Annelie

 

 

Share:|Facebook|Twitter|Pinterest|Google+