Fotografens funderingar -Att vara nära det som växer-

Under årens lopp har vi mer än en gång, maken och jag, funderat över hur livet ur  flera aspekter skulle bli enklare om vi sålde vårt hus, flyttade närmre. Ni vet. Civilisationen. Enklare i den mening att pojkarna hade haft nära till sina kompisar. Till skolan. Förskolan. Fritidsaktiviteter.Och när mjölken var slut, eller om vi bara ville köpa en pizza en kväll, och kanske till och med ta varsin öl. Utan att behöva ta bilen. Ja, det har funderats. Vägts fördelar och nackdelar. Och varje gång vinner just det här. Att vara nära. Inte nära ICA. Inte nära fotbollsplanen.

Att vara nära det som växer.

Att se barnen leka fritt, ta en cykeltur själva till vår lilla skogsdunge. Bygga kojor. Komma hem när det är dags för mat. Att få ta del av årstiderna med hela kroppen. När det våras och dofterna är allt annat än ljuvliga. När sommaren kommer och allt står i full blom, och vi kan gå och provsmaka på allt runtomkring oss. På hösten när vi kan göra stora lövhögar att kasta oss i, packa matsäck och vara ute hela dagarna. Och på vintern när grannens hästhage blir bästa pulkabacken , och vi eldar i brasan, dricker varm choklad och tar oss en extra ledig dag när ingen plogat vägen.

Bilderna här under är från en stund precis en sådär härlig sommarkväll, när ingen av oss egentligen ville gå in, solen hade precis gått ner bortom fältet, vi var varma och trötta efter en dag i solen. Sonen kliver ut i grönskan. Bilder rakt upp och ner.  På här och nu. Nära det som växer.

 

 

Några röster om att bo på landet hittar du här:

https://kit.se/2016/01/22/31900/darfor-ratade-vi-storstaden-for-landet/

 

 

DSC05729DSC05705osk2DSC05741osk1DSC05803DSC05713DSC05816DSC05792DSC05808

Kommentar

Obligatoriska fält markerade *

MENU